söndag 31 januari 2010

Motlut och baktakt

Rasta på Östnora

Ja, det var ett tag sen dessa två hörnstenar avhandlades på en och samma dag. Det var väl när favoritfiskarfarbröderna, The Congos, var i stan det skedde sist.

Baktakterna levererades igår av Internal Dread dvs Tom Hovfander och hans vänner, en namnkunnig armé av musiker som überproducenten, basisten och sångaren Dennis Bovell, Gamle Culture-medlemmen Joseph Beckford, multiinstrumentalisten Desmond Foster, DagVag-klaviaturisten Bumpaberra, LKJ-trombonisten Klas Jervfors, Tomas Hultcrantz mfl. Lite av en all-star-line-up. Och levererade, det gjorde de. Ett massivt baktaktspottpuri av stilar: Roots, Dub, Naiva rim, Politisk reggae, Lovers, Rocksteady, och ja, till och med en smäktande duett som gjorde en lite svag i knäna.

Kvällen föregicks av en tämligen produktiv dag på Östnorabergets islinjer(9 olika leder leddes eller solades), bastu på nya K2 och middag. Alltsammans i sällskap med Farbror Rasta-Johan.

Blessings

/Erik

fredag 29 januari 2010

Igloo


Johan menar att hans feta man av dreadlocks är "a gift from Jah" och dessutom ett ypperligt substitut för störtkruka. Här navigerar han sig elegant förbi bulgen på Sälskapsresan. Lite mer välväxt än sist ...och ja, det är colasmak, som gamla hederliga Igloo ungefär.

torsdag 21 januari 2010

Gubbröv



I find that Swedish techno about robots is the best for motivation...

...och då kom jag helt osökt att tänka på denna...



...en remake av film som nog hade ganska stor betydelse för klättersporten när det begav sig

/Erik

måndag 18 januari 2010

En dag i labbet

Micha skiter i att det är blött på A La puta rue .

Ben på Photo Shot .


Lek i labbet? Foto: B. Heason


Foto: B. Heason


Hemma med familjen.
Katalonien var ju mer än lovligt snöigt. Inte så mycket folk över lag, men de som var där var skojiga, trevliga och lite loco. Det blev ett par dagar på El Laboratori, en sektor mest känt för sina hårda leder och projekt som FRFM. Några humanare leder fanns vid sidan av nie ana o bena. Ganska roligt, stooora move på jugs i tak varvat med några lite mindre grepp. Som på gymmet fast skitigt på marken. Lekte lite på Photo Shot och Darwin Dixit utan några redpointframgångar. Kanske nån annan gång, kanske. Hittade en nästan torr linje i alla fall, Vertigen, som gick att lösa med ett boulderproblem vid sidan av de blöta greppen och därmed klättra fullt ut. Richard filmade min röv. Får se om jag får upp filmen men måste redigera lite först, för är det nåt som tråkar ut är det väl sävliga farbröder som hänger och kritar i juggar.

söndag 17 januari 2010

Patagoniacs


Jaha, skönt att bli av med dem ett tag. Skjutsade ut Multisportarmange och Fnartin till Arlanda igår för att låta dem resa vidare mot Argentina, närmare bestämt Patagonien. Så sjukt jävla avundsjuk ska jag erkänna. Fast jag avundas inte deras fyradygnsresa med 19 h väntan i Rom och 16 h väntan i Buenos Aires. Deras ambitioner är i alla fall bla att klättra Casarottopelaren på Fitz Roy och äta argentinsk biff. Oflax för Mange att han bara äter grönsaker.

måndag 11 januari 2010

Margalef, Januari 2010




Tidernas snöoväder blåste in över Prades för några dagar sen och slog ut det mesta. Elen var borta i drygt ett dygn. Vägarna var obrukliga. Snöröjningskapaciteten här i regionen lär väl vara en promille av vad vi är vana vid från hemma. Trots detta har det gått aldeles utmärkt att klättra. Riktigt roligt faktiskt. Ensamma på klipporna, landskapet inbäddat i ett nästan halvmeter tjockt snötäcke. Helt underbart. Känns som en ynnest att få uppleva detta. Ok vi kan inte klättra på alla klippor, men under de mulna dagarna behövde vi ju i alla inte ta hänsyn till klippornas orientering, bara lutningen. Men vi har iaf klättrat varje dag. Förvånad över hur bra det gått att klättra och hur bra det gått att klättra utan uppvärmning eller som upp värmning. Kanske lite glädjegraderat men what ever. Kul med lite egoboost emellanåt.





Only mad dogs and Englishmen, fast engelsmännen satt och häckade på baren. Rickard på väg upp till Raco de la Finestra


Rickard Hedman leker på La corva de la felicitat, på Raco de la finestra


Vertigen, El Laboratori

lördag 2 januari 2010

Stockholmsk gully climbing

Hej nytt år och hej då 2009.

2009 avslutades med scoutning och 2010 inleddes i samma anda. Nyårsåftonens förmiddag pulsade jag runt ute på Tyresö i hopp om att hitta lite is innan vi åkte till Västerås för att fira nyår med mina föräldrar. Det nya året inleddes lika entusiastiskt med blockscoutning i grannskapet likaledes pulsandes i snön. Bägge rek-turerna gav utdelning, några frusna gullys lokaliserades samt mängder med isdräggel längs Dyviksudde och på Gryta snubblade jag över ett par tre fyra fem problem. Varken för höga eller för låga. Kanske inte några blivande klassiker men som nog får borstas fram ändå.




Idag däremot fick det bli lite mer klättring än pulsning kände jag så jag drog ut till Tyresö för att lufta ishackorna och spikbroddarna. Strålande fint midvinterväder och lätt snöfall. Lyckades inte hitta nån att åka ut med så del fick bli undertecknad mol alena.



Sällskapsresan, diedret/rännan t h om ett av Stockholms i mitt tycke finaste och coolaste friklätterprojekt, hade berikats med en tarm av tefärgad is, som tyvärr inte gick hela vägen ner till hyllan. Det kändes i alla fall rimligt att börja med. Ett mixat insteg ledde upp till tarmen och därefter borde allt vara över och lätt. Det var det säkert, men att börja issässongen med att klättra på egen hand var nog inte ett genidrag så det blev en skakig och nervös resa. Fy helvete!!! Höll ihop det men långt från med den efterlängtade goa känslan av frihet jag brukar förknippa med att sola.




Efter min miniepic hade jag fått nog och packade ihop och traskade ned genom ett underbart vinterlandskap som jag tyvärr var lite för skärrad för att njuta fullt ut av. Rollen som den ansvarsfulle fadern gjorde sig påmind. Åkte in till Karbin och bouldrade i hopp om att mitt upprörda sinnelag skulle normaliseras. Det gjorde det kanske lite grand, men en stor Jack hade nog varit bättre.

Isdräggel på Freedonia som kanske växer till sig till något ledbart.


/Erik